När han den 7 september 2006 talade inför den internationella valutafonden, IMF, la han ut texten om vad som komma skall: mängder av amerikanska hushåll skulle på grund av för stor utlåning misslyckas att betala sina lån – en gigantisk bostadskris skulle följa med fallande huspriser och knäande banker.

Runt jorden skulle en smitta av förgiftade bolånebaserade värdepapper sprida osäkerheten utanför USA, och chocka hela det globala finanssystemet. En djup kris skulle följa.

Efter presentationen deklarerade moderatorn att det ”nu kan det behövas en stark drink”.

Tre år senare är det uppenbart att det behövs mer än så. Nouriel Roubini mötes 2006 med skepsis och frågor såsom ”var hans matematiska modeller var”, men nu är han en av världens mest kända ekonomer. I krisens spår reste sig en ny tungviktare på den internationella arenan, och nu lyssnar de flesta på hans ord.

Han har utvecklats till en ekonomisk rockstjärna, och kan dagligen ses i amerikanska debattprogram eller i de stora tidningarna.

Inte helt oväntat var mottagandet ett annat när han återvände till IMF ett år senare. Nu lyssnade publiken på ett helt annat sätt.

- Han lät som en galning 2006. Men han var en profet när han återvände 2007, minns IMF-ekonomen Prakash Laugani i en intervju med New York Times.

Trots att det mesta i hans mörka prognoser visade sig förverkligas i snabb takt varefter finanskrisen löpte på, så var folk skeptiska till teorierna om fortsatt nedgång och stor bankkollaps. Men med Bear Stearns implosion och tvångsförsäljning i mars 2008 tystnade optimisterna.

I januari 2009 utsågs han till världens näst främste akademiker av Prospect Magazine, precis efter general David Petraeus, som bland annat lett den amerikanska armén i Irak under senare år. Nouriel Roubini är inte ovan vid uppmärksamhet, utan är en av de mest eftertraktade tyckarna för världens studiosoffor.

Under Davosmötet 2008, som generellt gick i mörka färger, var Nouriel Roubini domedagsprofeten alla ville prata med. Hans åsikter hade knappast ljusnat, utan han deklarerade snabbt och lätt att detta är den värsta ekonomiska krisen för USA på decennier och den värsta finanskollapsen sedan den stora depressionen. Någon återhämtning på kort sikt var naivt att tro på.

- Det är för mycket optimism just nu, att all monetär och finansiell stimulans ska ta oss ur denna amerikanska och globala recession redan under andra halvan av 2009. Jag tror att hela 2009 är förlorat och att tillväxten under 2010 kommer vara mycket svag, sade han under Davosmötet till CNBC.

- Marknaden tror att det finns en enkel lösning, genom att staten bara slänger pengar på problemen. Dessa saker tar tid, även med de bästa idéerna kommer det att ta år innan vi ser en förbättring.

Den 24 februari utvecklade han sin prognos i en intervju med Business News Europa; att det värsta fortfarande ligger framför oss.

- För USA är vi inte borta från problemen i någon form, sade han och deklarerade att situationen är ännu värre i Europa.

- Vi ser en riktig hårdlandning i de nya europeiska staterna. För några år sedan skrev jag en rapport som slog fast att budget- och handelsunderskotten, övervärderade valutor och kortsiktigt upplåning i utländska valutor skulle ledda till kraftig turbulens i länder såsom Ungern, Rumänien, Bulgarien och Baltstaterna. Det är inte överraskande att de faller, sammanfattar han och riktar kritik mot de analytiker som hävdade att de nya europeiska ekonomierna skulle undgå problem bara för att de saknade exponering mot subprime och dess bastarder.

Men det värsta med Nouriel Roubinis framtidssyn är att han tror att det amerikanska banksystemet inom en snar framtid kommer att vara insolvent. Han förutser kapitalförluster på 3,6 biljoner dollar till följd av krisen, i ett banksystem med 1,4 biljoner dollar i kapitalbas.

- Detta är en systemkris. Problemen med Citigroup, Bank of America och andra indikerar att hela systemet är bankrutt. I Europa är problemet likadant, sade han till Bloomberg News nyligen. På två, tre års sikt kan det mörkaste scenariot vara att det inte finns några oberoende stora handelsinstitutioner kvar.

Nouriel Roubini tror att ett statligt övertagande av det amerikanska banksystemet nu är nödvändigt, men frågar sig samtidigt om det räcker.

- Ingen är för en längre nationalisering av banksystemet, det vore en dålig idé. Det handlar om att den amerikanska regeringen tar över bankerna kortsiktigt, separerar de bra och dåliga tillgångarna, för att sedan sälja tillbaka dem till den privata sektorn. Det var så man exempelvis gjorde i Sverige, medan man i Japan lät ”zombie”-bankerna hålla på vilket ledde till ett förlorat årtioende, sa han i en paneldiskussion på amerikanska ABC för en dryg vecka sedan.

Det kommer inte att bli enkelt, och kostnaderna kan bli betydande för både bankerna och staten. Men han slår fast att en del av de stora bankerna nu är så pass sårade att deras tillgångar är långt under deras skulder, och att bara fortsätta att pumpa in statliga stödpengar kommer inte hjälpa.

- Problemet med en “bad bank” (en statlig institution som tar bort illikvida tillgångar från bankerna) är att till vilket pris ska man köpa “giftiga tillgångar”? Ska man köpa dem till ett högt pris får man ett stor statlig utgift, men om man köper de till det korrekta marknadspriset kommer bankerna bli insolventa – man måste då gå vidare och köpa upp dem, förklarar han.

Han är samtidigt mycket kritisk till hur den amerikanska administrationen skött finanskrisen, med stora stödutbetalningar till banker. Nouriel Roubini anser att man håller på att federalisera bankernas förluster, och således tvinga skattebetalarna att betala och därmed gräva den gigantiska amerikanska skuldgropen ännu djupare.

- Detta är ett stort slöseri med skattebetalarnas pengar. Man måste städa ut bankernas ledning och aktieägarna, och även de som håller bankobligationer borde få en klippning, förklarar han och tillägger att först efter detta är gjort kan de nu rensade bankerna stå på egna ben.

Men han stöder ändå president Barack Obamas stimulanspaket, även om han propagerar för att mer måste komma. Här står han i stor kontrast till Peter Schiff och Marc Faber vilka vi har porträtterat tidigare i denna serie. Han håller heller inte med om att en gigantisk inflationsbom väntar runt hörnet.

- Inflation är Feds (den amerikanska centralbanken; red anm) sista problem. Vi har löpande problem på nedsidan, döende finanssystem och en avmattande arbetsmarknad. Samtidigt kommer oljepriserna falla, så inflation är det sista problemet.

Däremot har han myntat termen stagdeflation (alltså inte stagflation) för att sammanfatta de fyra krafter som nu sliter i den globala ekonomin: En minskad världshandel, en återkoppling (recoupling) av världen till den amerikanska krisen, avmattade arbetsmarknader samt ett kraftigt fall i råvarupriser.

Recessionen kommer att fortsätta längre än vad många andra hävdar, tror Nouriel Roubini. 2011 kan vara för tidigt för en betydande vändning. Men de beslut som regeringar och centralbanker tar kan förkorta krisen – men speciellt i Europa går stimulansen för långsamt och är för liten, säger han.